Ekoboomen är ett konjunkturtecken, inte ett miljötecken. Lågkonjunkturen var den verkliga klimathjälten

Låt mig opponera mig.

Fyra av landets största redaktioner meddelade samtidigt, under exakt samma rubrik, att den ekologiska maten för första gången på åtta år ökar sin marknadsandel. Kravs vd kallar det ”oerhört efterlängtat”. Jag har ingen anledning att betvivla siffrorna. Däremot har jag all anledning att betvivla glädjen.

Låt oss gå igenom vad som faktiskt har hänt. Under de magra åren steg räntorna, matpriserna och elräkningarna. Svenska hushåll gjorde då något som miljörörelsen i decennier förgäves hade bett dem om: de köpte mindre. De åt upp resterna. De upptäckte att en påse torkade linser räcker längre än en god föresats. Enligt en uppskattning jag gjorde vid frukostbordet i morse, med hjälp av ett gammalt kassakvitto och en viss intuition, var det svenska kylskåpet aldrig så tomt, och därmed aldrig så klimatsmart, som under dessa år.

Nu vänder det. Hushållen har åter råd med det som i ekonomisk teori bör kallas samvetspremien, alltså de kronor som skiljer en vanlig gurka från en gurka med gott rykte. Ekomaten följer konjunkturen med samma trofasthet som utlandsresor, golvvärme i badrummet och surdegsbagerier med handskrivna skyltar. Den är inte en miljöhandling. Den är en löneförhöjning som har tagit sig till grönsaksdisken.

Det innebär att ökningen av ekoandelen inte mäter miljömedvetande. Den mäter disponibel inkomst, uttryckt i havregryn. Såvitt jag vet har disponibel inkomst aldrig sänkt några utsläpp på egen hand. Den som har råd med ekologiska bananer har i regel också råd att köra dit och hämta dem.

Den verkliga klimathjälten de senaste åtta åren var alltså inte konsumenten, inte bonden och inte certifieringen. Det var lågkonjunkturen. Den bad aldrig om något märke och delade inte ut några diplom. Den sänkte konsumtionen tyst och metodiskt, utan en enda kampanjfilm. Att dess slut nu beskrivs som oerhört efterlängtat är, med all respekt, som om en viktväktargrupp jublade över att julbordssäsongen äntligen har börjat.

Att fyra redaktioner dessutom publicerade nyheten med identisk rubrik och identiskt citat bör förstås ses som ett slags resursbesparing. Det är den enda insatsen i sammanhanget som jag är beredd att applådera.

Jag kräver därför två saker. För det första att lågkonjunkturen retroaktivt tilldelas Kravmärket, med motiveringen ”för mångårig och osjälvisk minskning av hushållens inköp”. För det andra att Riksbanken får ett kompletterande miljömål, så att räntan framöver kan höjas av omtanke om jordbruksmarken. Hushållen kommer att protestera. Det gör de alltid. Men de kommer att göra det med betydligt mindre i varukorgen, och det är, som jag har försökt förklara, hela poängen.