Överkompensationen till elnätsbolagen är Sveriges enda fungerande beredskapslager

Jag håller inte med.

Det är förstås populärt att glädjas åt att Energimarknadsinspektionen nu har tagit fram en metod för att bromsa elnätsavgifterna. Myndigheten har konstaterat att elnätsbolagen under flera år har överkompenserats och att hushåll och företag har betalat onödigt mycket. Reaktionerna har varit de väntade: lättnad, upprördhet och krav på rättvisa. Ingen har däremot ställt den enda relevanta frågan, nämligen var pengarna egentligen är.

Låt mig påminna om läget. Sverige har under samma period diskuterat beredskapslager av läkemedel, spannmål, drivmedel och jodtabletter. Ett påfallande antal av dessa lager har vid närmare granskning visat sig bestå av en utredning och en förhoppning. Det enda lager som oavbrutet har fyllts på, månad efter månad, utan att någon har behövt fatta ett enda beslut, är överkompensationen. Den har aldrig tagit slut. Den har aldrig behövt någon rotationsplan. Den har inte ens krävt en lagerlokal.

Jämför med elen. Elen har vi som bekant inte alltid haft där vi behövt den, och när vi väl haft den har den kostat som om den inte fanns. Pengarna fanns däremot hela tiden. De låg någonstans och väntade. Enligt en uppskattning jag gjorde i morse, med hjälp av min egen elräkning och en linjal, motsvarar mitt hushålls bidrag till detta lager ungefär en halv dieselgenerator. Det är inte mycket, men det är mer beredskap än vad som finns i min källare.

Nu ska lagret alltså avvecklas. Den som tror att det bara leder till lägre räkningar har inte tänkt klart. Ett elnätsbolag som inte längre överkompenseras kommer rimligen att investera med exakt den entusiasm som den nya metoden föreskriver, och inte en krona mer. Industrin, som vill ha ström även en tisdag i februari, kommer då att göra det enda förnuftiga: skaffa egna generatorer. Pappersbruket bygger ett eget kraftverk. Gjuteriet dämmer upp närmaste å. Sågverket anställer en maskinist med mustasch och nyckelknippa.

Här vill jag att läsaren stannar upp. Vi har sett detta förut. Det kallades bruksorten, och den såg år 1890 ut ungefär så här: en fabrik, ett eget kraftverk, en disponentvilla och en arbetarbostad där lampan tändes när disponenten ansåg att det var dags. Allt detta har vi i över ett sekel mödosamt arbetat oss bort från, och nu ska det återinföras med hänvisning till konsumentnytta. Inom kort kommer Energimarknadsinspektionen att behöva ta fram en metod för att reglera disponenter.

Jag föreslår därför en annan ordning. Överkompensationen bör inte avskaffas utan omklassificeras. Den bör flyttas från kategorin missförhållande till kategorin strategisk reserv och förvaltas enligt samma principer som våra övriga beredskapslager, det vill säga att ingen vet exakt hur stor den är, var den finns eller vem som har rätt att öppna den. I praktiken innebär det att ingenting behöver ändras, vilket i sig är en betydande kostnadsbesparing.

Man kan invända att hushållen har betalat för ett lager som de aldrig kommer att få se. Det stämmer. Men det är just det som kännetecknar ett väl fungerande beredskapslager. Den dag man faktiskt får se det är det redan för sent.