Plats 23 är ingen besvikelse – det är den svenska gastronomins finaste stund på decennier

Jag håller inte med.

Rapporteringen om årets upplaga av World’s 50 Best Restaurants har präglats av en nedstämdhet som jag finner både obefogad och, ärligt talat, lite osvensk. Sverige har två restauranger bland de hundra bästa i världen. Inte noll, vilket hade varit dramatiskt och krävt en statlig utredning. Inte tolv, vilket hade varit skrytsamt och krävt en ursäkt. Två. Det är en siffra man kan nämna på en middagsbjudning utan att någon behöver titta ner i sin tallrik.

Att den svenska förstaplatsen landade på plats 23 är i sammanhanget nästan för bra för att vara sant. Tjugotre är ett tal som inte begär något. Det är inte jämnt, det står inte på pallen och ingen har någonsin tatuerat in det. Enligt en uppskattning jag gjorde i morse, med hjälp av en almanacka och en kopp kaffe, är 23 den placering som är minst sannolik att nämnas i ett julbrev. Det är, med andra ord, en placering man kan leva med.

Man har särskilt uppmärksammat att Vyn har gått om Frantzén. Det har framställts som ett kuriosum. Jag ser det som en återgång till ordningen. En Stockholmskrog med internationella ambitioner har blivit omkörd av en restaurang i Simrishamns kommun, där man så vitt jag förstår fortfarande vet vad en grönsak är och var den kommer ifrån. Det är som när det tysta barnet i klassen får bäst på provet men inte säger något om det. Vi andra vet ändå.

Samtidigt måste jag, med visst obehag, peka på ett problem som ingen annan har vågat lyfta. Vyn låg på plats 47 i fjol. Det var en nästan fulländad placering: synlig för den som letade, osynlig för den som inte gjorde det. Nu har restaurangen klättrat 24 placeringar på ett enda år. Det är inte lagom. Det är en kurva. Och kurvor, som varje svensk som har öppnat en elräkning vet, ska man vara försiktig med.

Låt mig vara tydlig: jag riktar ingen kritik mot köket. Maten är säkert utmärkt. Min oro gäller tempot. Fortsätter klättringen i samma takt står vi inom ett par år med en världsetta, flaggor i Simrishamn och en kulturminister som tvingas ha en åsikt om fermenterade rotfrukter. Det vill ingen. Vinnaren Asador Etxebarri klättrade från andra plats till första, och spanjorerna tycks klara sådant. Vi har inte infrastrukturen för det, varken känslomässigt eller administrativt.

Därför vill jag föreslå något konstruktivt. Den gastronomiska ambitionen för Sverige bör från och med i dag vara plats 50 på huvudlistan. Det är den sista platsen som räknas, den första som ingen minns, och därmed den mest svenska placering som existerar. Man är med. Man har inte gjort någon stor sak av det.

Jag är medveten om att detta kräver att våra främsta kockar aktivt avstår från att bli bättre, vilket är mycket begärt av människor som har ägnat sina liv åt att skära morötter på millimetern. Men det är just därför det vore en triumf om det lyckades. Plats 23 är bra. Plats 50 vore bättre. Plats 47 var, i efterhand, den bästa vi någonsin hade.