Studentfattigdomen är ett kulturarv – och CSN håller på att avveckla det

Jag håller inte med.

Det är möjligt att sju av tio studenter upplever sin ekonomi som ”ganska bra” eller ”mycket bra”. Jag ifrågasätter inte siffran. Jag ifrågasätter jublet. När CSN:s rapport nu refereras i tidning efter tidning som en glädjande nyhet ser jag något helt annat: början på slutet för en av de få svenska traditioner som aldrig har behövt statligt stöd, nämligen den formativa misären.

Låt mig förklara. Svensk akademisk bildning har i generationer vilat på tre pelare: föreläsningen, tentamen och den sista veckan före utbetalningen. Det var under den sista veckan som det verkliga lärandet skedde. Man lärde sig att en burk krossade tomater kan bli fyra måltider om man är tillräckligt bestämd. Man lärde sig räkna i pant. Man lärde sig förhandla med en andrahandsuthyrare som bodde i Spanien och bara svarade på sms mellan klockan två och fyra. Ingen kursplan har någonsin kommit i närheten.

Enligt en uppskattning jag gjorde i morse, med hjälp av ett kuvert och en betydande mängd intuition, har ungefär åtta av tio svenska remissvar skrivits av personer som någon gång har ätit nudlar tre dagar i rad. Det förklarar deras karaktäristiska sparsamhet. En student med god ekonomi kommer aldrig att lära sig formulera myndigheten har inga synpunkter med den rätta återhållsamheten.

Man kan invända att jag romantiserar knappheten. Det gör jag inte. Jag romantiserar inte fattigdomen; jag förvaltar den. Det är en distinktion som Riksantikvarieämbetet borde ha uppmärksammat för länge sedan. Vi skyddar spannmålsmagasin och gamla telefonkiosker, men korridorens gemensamma kylskåp, med sina namnlappar och sitt tysta inbördeskrig om smöret, lämnas helt utan skydd.

Mest oroande är svarsalternativet ”mycket bra”. Att ha det ”ganska bra” kan jag acceptera som en övergångsform, ett slags misär i vardagskläder. Men en student som beskriver sin ekonomi som mycket bra har, såvitt jag förstår, slutat granska kvittot efter varje köp. Därifrån är steget kort till färdigskuren ost.

Mitt förslag är därför följande. CSN bör omedelbart sänka studiemedlen till en nivå som jag preliminärt har döpt till bildningsgolvet: tillräckligt för att överleva, otillräckligt för att trivas. Mellanskillnaden placeras i en kulturarvsfond som förvaltas av en arbetsgrupp bestående av före detta studenter som fortfarande använder sin vattenkokare från 1998. Nästa rapport bör dessutom kompletteras med frågan hur många gånger respondenten har ätit middag direkt ur kastrullen under den senaste terminen.

Jag är medveten om att förslaget kommer att möta motstånd, framför allt från studenterna själva. Det är förståeligt. De har det ju bra. Men det är precis det som är problemet: man kan inte begära att människor som har det bra ska förstå vad de går miste om. Det kräver en viss sorts erfarenhet. Den sorten som sju av tio studenter numera saknar.