Den krympande reserven är inte ett problem – den är Sveriges mest avancerade vapensystem

Jag håller inte med.

Den samlade expertisen beskriver en personalreserv som krymper år för år som ett hot mot försvarsförmågan. Man kräver pengar, inkallelser och övningar. Ingen tycks ha stannat upp och frågat sig vad som faktiskt håller på att ske. Jag har gjort det, och svaret är uppenbart: Sverige är på väg att uppfinna världens första försvar som inte går att hitta.

Betrakta saken ur angriparens synvinkel. All militär planering bygger på att man räknar motståndarens soldater. Om det antalet stadigt närmar sig noll uppstår till slut en division med noll i fiendens stabsarbete. Kalkylbladen slutar fungera. Planeringsofficerarna får en felkod. Ingen vet hur många bataljoner som behövs för att besegra ingen alls.

Samtidigt har Sverige fått kryssningsroboten Taurus. Lägg märke till att den inte behöver någon repetitionsutbildning. Den glömmer inte var den har lagt sin hjälm, den har inget civilt arbete att ta ledigt från och den har aldrig begärt flytt av övningsdatum. Här finns den egentliga strategin: allt som behöver underhållas med utbildning avvecklas i lugn takt, och allt som kan stå i ett förråd och vara avancerat behålls.

Erövring förutsätter dessutom att det finns någon att besegra. Utan försvarare blir en invasion snarast en oanmäld studieresa. Angriparen anländer, hittar inga skyttegravar och ingen som har mandat att kapitulera. Enligt en uppskattning jag gjorde i morse går ungefär 40 procent av en ockupation åt till att leta reda på någon som är behörig att ge upp. I Sverige skulle den personen dessutom vara föräldraledig.

Kritikerna förstår inte heller att varje repetitionsövning gör reserven synlig. Det blir inkallelser, närvarolistor och register, och ett register är i praktiken en karta över var försvaret finns. Den bäst bevarade militära hemligheten är en soldat som inte längre minns att han är det. En sådan går inte att förhöra, inte att muta och inte att spåra. Han går bara att hitta på padelbanan, och där letar ingen.

Jag föreslår därför att personalreserven byter namn till Den strategiska frånvaron och får en egen anslagspost som ska minska varje år. Målet bör vara noll till 2030. För att uppföljningen inte ska avslöja något bör den skötas av en arbetsgrupp med tre myndigheter, som har i uppdrag att se till att ingen följer upp.

Själv har jag redan bidragit. Jag har bestämt mig för att inte infinna mig till någon repetitionsövning. Jag har visserligen aldrig blivit kallad, men det är just så osynligheten fungerar.