Utan AI tvingas barnen åter skriva av kompisen – och det är den bästa förberedelsen för arbetslivet

Jag håller inte med.

Inte med Google, som naturligtvis får ställa in sina produkter hur det vill, utan med lättnaden som nu sprider sig bland föräldrar, lärare och ledarsidor. Man tycks föreställa sig att ett barn som berövas sin AI-assistent sätter sig vid köksbordet, tänder ett stearinljus och börjar tänka själv. Det är en vacker bild. Den har aldrig stämt. Ett barn utan genväg letar inte upp sin inre tänkare. Det letar upp den mest plikttrogna eleven i klassen.

Att skriva av en kompis är nämligen ingen enkel handling. Det är en process i minst fyra steg. Först en marknadsanalys: vem har faktiskt gjort uppgiften? Sedan relationsbyggande, gärna inlett redan veckan innan. Därefter förhandling om ersättning, vanligen ett halvt paket tuggummi eller en plats längre fram i matkön. Slutligen kvalitetssäkring, det vill säga att byta ut tillräckligt många ord för att läraren inte ska känna igen formuleringarna. En chattrobot har aldrig bett om ett halvt paket tuggummi i gengäld. Det var just det som var problemet. En hel generation höll på att lära sig att kunskap är gratis, och det är inte sant någonstans i vuxenlivet.

Läs vilken platsannons som helst. Där efterfrågas samarbetsförmåga, lyhördhet, förmåga att skapa förtroende och att driva frågor i förhandlingssituationer. Jag har ännu inte sett en enda annons som efterfrågar förmågan att självständigt lösa andragradsekvationer. Enligt en uppskattning jag gjorde i morse, med hjälp av min egen kalender, består ungefär 70 procent av ett genomsnittligt mellanchefsuppdrag av att få någon annan att göra arbetet och sedan återge det med egna ord på ett möte. Det är exakt den kompetens som övas vid skåpen klockan 08.12, tre minuter före lektionsstart.

Jag vill inte överdriva det korrupta inslaget, men jag vill inte heller förneka det. Ett visst mått av ömsesidiga tjänster är grunden för varje fungerande styrelse, varje remissrunda och varje kommunalt fastighetsbolag. Barn som tidigt lär sig att en gentjänst aldrig glöms bort, och att den alltid infrias vid sämsta tänkbara tillfälle, är bättre rustade för samhällslivet än barn som bara har lärt sig att skriva ”gör en sammanfattning, max 200 ord”.

Google har alltså, sannolikt utan att förstå det själv, återinfört den riktiga bildningen. Ett företag som ville organisera världens information har råkat decentralisera den igen, till den som faktiskt gjorde läxan. I bildningshistorisk mening är det en återgång till muntlig tradition, med inslag av byteshandel.

Jag ser därför bara ett rimligt nästa steg. Skolverket bör omgående ta fram en bedömningsmatris för avskrivning, med betygssteg från E (”skrev av ordagrant, inklusive kompisens namn”) till A (”förhandlade till sig tre ämnen mot en framtida tjänst som ännu inte har specificerats”). Och Google bör, om företaget vill vara konsekvent, utveckla en standardinställning även för kompisar. Avstängd, naturligtvis. Av omsorg om barnen.