De republikanska storgivarna har gjort mer för demokratin än Sida. Ge dem uppdraget.

Jag håller inte med.

Inte med siffrorna, alltså. Att Demokraterna har tagit båda kamrarna och dessutom flera delstater som Trump vann stort för två år sedan, däribland Texas, tänker jag inte ifrågasätta. Men när landets samlade kommentatorskår i morse förklarade att detta är början på slutet för Trumperan, begick den ett klassiskt analysfel. Den tittade på vem som vann i stället för på vem som betalade.

Mellanårsvalet präglades av rekordstora kampanjutgifter. Rimligen kom en del av de pengarna från republikanska storgivare som i god tro investerade i att Texas skulle förbli rött. Texas blev blått. Den som någon gång har läst en svensk biståndsutvärdering vet att detta inte är ett misslyckande. Det är ett resultat. Och resultat är, som bekant, det enda som räknas.

Jag gjorde en uppskattning i morse vid frukostbordet, med hjälp av en miniräknare och ett ungefärligt växelkursantagande. Den visar att varje republikansk miljon i Texas gav ungefär 0,4 fler valda demokrater än om pengarna hade legat kvar på banken. Jämför det med de traditionella demokratiprojekten, som mäts i antal genomförda workshoppar, framtagna styrdokument och deltagare som uppger ökad medvetenhet. Jag har aldrig sett en slutrapport där det står att insatsen ledde till att en hel delstat bytte färg.

Insatsen uppfyller dessutom samtliga krav i en modern förändringsteori. Lokalt ägarskap: väljarna fattade beslutet själva. Mätbarhet: resultatet redovisades samma natt, med decimaler. Kort ledtid: ingen förstudie, ingen inledande kartläggning och ingen uppstartskonferens med efterföljande minnesanteckningar. Givarna fick inte ens ett tackbrev, vilket i sig torde vara rekord i branschen.

Någon kommer att invända att storgivarna inte avsåg detta. Det stämmer säkert. Men avsikt har aldrig varit ett utvärderingskriterium. Avsikt redovisas under rubriken Bakgrund på sidan två och läses av ingen. Det som granskas är utfallet, och utfallet är att ingen biståndsorganisation någonsin har fått så många demokrater valda per krona.

Därför är min slutsats att vi inte bevittnar början på slutet för någonting. Vi bevittnar början på en ny biståndsmodell: man finansierar generöst den sida man vill att väljarna ska straffa. Modellen är skalbar, kräver ingen personal på plats och har redan genomgått ett fullskaligt pilotförsök i en delstat med trettio miljoner invånare.

Jag föreslår därför att regeringen i nästa regleringsbrev ger Sida i uppdrag att utreda om demokratifrämjandet kan läggas ut på entreprenad hos de amerikanska storgivarna, med ett enda villkor: att de själva får välja vilka kandidater de stöder. Resten sköter väljarna.

De svenska kommentatorerna jublar för att Demokraterna vann. Jag jublar för att någon äntligen har visat att demokrati går att mäta. Det är två år till nästa val. Jag har redan fyllt i ansökningsblanketten åt dem.